Det ursprungliga begreppet morgongåva som ges av mannen på morgonen efter bröllopsnatten var något som skulle trygga hustruns eventuella änkedom.

Under de senaste 200 åren består oftast morgongåvan av ett smycke som bärs på kvinnans hals.

På 1700-talet och framåt blir det vanligt med en öppningsbar medaljong med mannens hårlock inuti, eller en handmålad miniatyrbild av mannen. När fotografierna blev vanliga kom de att ersätta hårlockar och handmålade miniatyrbilder.

I modern tid består morgongåvan oftast av ett hängsmycke med diamanter och färgstenar eller ett pärlband med odlade pärlor. Det kan även vara en ring att bära på höger hands ringfinger eller lillfinger. Det är även modernt för den blivande bruden att ge bort ett fotoalbum med sensuella bilder till sin make.

I äldre tider åtnjöt hustrun ej lott i mannens bo och syftet med morgongåvan var att nödtorftigt sörja för hennes underhåll efter mannens död. Morgongåvan bestod på den tiden vanligen av ett torp eller liknande med ett mindre markområde för att kunna odla det viktigaste och som var en gåva på bröllopsdagen från mannens föräldrar.

På grund av alltför stor frikostighet vid morgongåvegivandet inskred lagstiftningen med bestämmelser på 640-talet hos visigoterna, och år 1350 i Magnus Erikssons landslag, och förordningar år 1577 i Danmark samt år 1664 i Sverige.

Från år 1644 erhöll i Sverige änkan endast nyttjanderätt till morgongåvan i jordagods men hade äganderätten till lösöret. Till år 1920 hade barnlös änka laglig rätt till viss morgongåva ur mannens bo, även om sådan ej blivit utfäst. Vissa fideikommissbrev medger dock fortfarande utanordnande av morgongåvan för fideikommissaries änka.